Ute i världen pågick första världskriget med full styrka. En våg av revolutioner och inbördeskrig svepte över Europa och gamla hierarkier sattes i gungning. Efter en ovanligt lång och kall vinter 1917 utbröt också oroligheter ut i Sverige, då tusentals arbetare samlades till demonstrationer och strejker.

En orsak till den sociala oron var de växande skillnaderna i levnadsvillkoren. Den snabba industrialismen hade lett till att städerna vuxit snabbt. Under 1800-talets sista kvartssekel mer än fördubblades Stockholms folkmängd och vid sekelskiftet 1900 bodde drygt 300 000 människor i staden.

En kritisk debatt om bostadsfrågan flammade upp i riksdagen. Liberaler och socialdemokrater krävde att kommunerna skulle ta ett större ansvar för bostadsbyggandet. Men kommunen ingrep bara i undantagsfall och byggde nödbostäder till de mest behövande. Filantropiska stiftelser och började ta saken i egna händer och bilda bostadsföreningar. Sådana bostadsföreningar fanns redan i Tyskland och Danmark och dessa blev förebilder för den svenska bostadskooperationen.

1912–1915 genomfördes den första allmänna bostadsräkningen i Sverige. Närmare 70 procent av bostäderna i Stockholm var på högst två rum och kök och bara var tionde hade centralvärme. Trots trångboddheten var många tvungna att ha inneboende för att ha råd att betala de höga hyrorna. Efter krigsutbrottet 1914 hade bostadsbyggandet nästan upphört och situationen blev akut. Antalet invånare hade nu ökat till närmare 400 000.

Dessa kommunala nödbostäder vid Roslagstull i Stockholm uppfördes i början av 1900-talet och var bebodda ända in på 1940-talet. Foto: Lennart af Petersens, Stockholms stadsmuseum.

På förslag av den statliga Bostadskommissionen beslöt riksdagen i mars 1917 att inrätta statliga lån och bidrag för att få igång bostadsbyggandet. Man underströk noga att det rörde sig om tillfällig nödhjälp. En viktig aktör bakom bildandet av SKB var Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) som var ett samarbetsorgan för ett trettiotal föreningar med socialt progressiva idéer. CSA var en ivrig förespråkare för bättre bostadsförhållanden och arrangerade 1914 ett allmänt möte om bostadsfrågan.

En utredningskommitté tillsattes och fick i uppdrag att ta fram förslag på former och mönsterstadgar för en kooperativ bostadsförening. Den 21 juni 1916 hölls ett konstituerande möte i Folkets Hus. Stockholms Kooperativa Bostadsförening u.p.a. (utan personligt ansvar) bildades. I slutet av året hade 206 medlemmar anslutit. Föreningen skulle bygga och äga bostäder som hyrdes ut till de enskilda medlemmarna. För att få tillgång till en lägenhet betalades en insats, som medlemmen fick tillbaka när hon flyttade.

Men för att kunna bygga bostäder behövdes pengar. SKB fick genom staden låna 30 procent till sin upplåning mot löfte att bygga 498 bostäder och kunde köpa tomter till 20 procent under marknadspriset. Resten lånades upp på privata lånemarknaden och genom insatser från medlemmarna.

Några industriföretag anmälde intresse att bidra med lån. En långivare var AB Nya Atlas vid Sankt Eriksplan som lånade ut 30 000 kronor mot att deras arbetare fick förtur till 100 lägenheter i närheten, så att de ”icke komma uttröttade dit emedan de måst stiga upp alltför tidigt på morgonen”.

Kvarteren i norra Vasastan hade byggts ut i början av 1900-talet i ett tidstypiskt rutnätsmönster med stora slutna kvarter, med fem-sex våningar höga gathus och lägre gårdshus. När turen kom att bygga SKBs första kvarter hade nya idéer slagit igenom i stadsplaneringen.

Ibland passerade fotografer som samlade ihop kvarterets barn och tog bilder. Det är Olle Kjellner som har ljust hår med ”pottklippning” och som sitter på en trehjuling. Bilden är tagen någon gång i slutet av 1920-talet.

Planarkitekten Per Olof Hallman var kritisk mot utbyggnaden av stenstaden med sina mörka gårdar och ville att bebyggelsen skulle anpassas bättre till terrängen. Husen i kvarteret Motorn ritades av arkitekterna Gustaf Larson och GE Pettersson. Gustaf Larson blev anställd på deltid som SKBs föreståndare de första två åren. Arkitekterna var inspirerade av den nya arkitekturstil som kom att kallas nordisk klassicism, som fick sin storhetstid från 1910-talet fram till 1930. Husen hade bara tre våningar och med förebild från 1700-talet fick husgavlar och hörn olika utformning. Också portar och fönster hade olika utsmyckning.

Augusti 1916 togs första spadtaget och redan åtta månader senare flyttade de första familjerna in. Mot slutet av året var alla 131 bostäder färdiga! Merparten av lägenheterna var på ett rum och kök. Hyran för en etta på 39 kvadratmeter var omkring 30 kronor i månaden, exklusive bränsle. Det var en lägre hyra än i andra nybyggda hus. Trots det hade många svårt att klara kostnaden, vilket resulterade i att styrelsen, efter viss tvekan, gav dem tillstånd att ha inneboende.

Lägenheterna i kvarteret Motorn värmdes upp av kakelugnar. Standarden på lägenheterna var ändå hög jämfört med i grannkvarteren. Till exempel fick alla lägenheter vattenklosett och i källaren fanns en gemensam tvättstuga. På 1930-talet genomfördes en omröstning bland medlemmarna om att installera centralvärme. En stor majoritet av medlemmarna röstade ja, varpå vedspisar och kakelugnar togs bort och gemensamma badrum byggdes i källaren.

När Almida och Erik flyttade in för hundra år sedan var det ingen kö till bostäderna. Privat foto.

En av de första som flyttade in i kvarteret Motorn för hundra år sedan var Almida Kjellner, född 1885. Tillsammans med maken Erik Kjellner, född 1877, flyttade Almida in i ett rum och kök, två trappor upp på Västmannagatan 96. Almida var sömmerska och hade från elva års ålder arbetat hos Augusta Lundin, som hade en av Stockholms finaste sömmerskeateljéer.

Erik var filare och arbetade i 60 år på LM Ericsson, först på telefonfabriken på Tulegatan och senare ute i Midsommarkransen, berättar sondottern Marie Kjellner. När Almida var 39 år föddes sonen Olle. Han var mycket efterlängtad och Almida slutade sitt arbete och stannade hemma. Men symaskinen fick stå framme i köket och på den sydde hon alla kläder. Olle sov i en kökssoffa i köket medan föräldrarna hade en utdragsbädd i rummet.

Almida och Erik bodde kvar livet ut. Almida, som blev 91 år, hade många äldre väninnor i huset. Ända fram till hennes bortgång 1976 låg badrummen i källaren. I slutet av 1970-talet byggdes kvarteret om. Alla enkelrum med kokvrå och ett mindre antal enrumslägenheter slogs då samman för att man skulle få större lägenheter för barnfamiljer.

När Almida och Erik flyttade in för hundra år sedan var det ingen kö till bostäderna. I dag är SKB landets största kooperativa hyresrättsförening med 8 000 bostäder och över 87 000 medlemmar – och till de attraktivaste kvarteren, som exempelvis till Motorn, får man köa mellan 35 och 40 år!