– Alla då hundra anställda som samlats för att äta julbord ställde sig spontant upp och applåderade. Det var bland det häftigaste jag varit med om. Han är nog den finaste människa jag vet.

Så vem är då denne superkvartersvärd? Och hur hamnade en brittisk punkrockare på bostadsbolaget Mimer? Det är alls ingen kaxig typ som möter oss på områdeskontoret på Skallberget. Och hanpratar nästan oavbrutet – med en distinkt engelsk accent. Ian Pearson lämnade England 1987 ”för att slippa Margaret Thatcher” och ett tråkigt
fabriksjobb som sänggavelstillverkare.

Så småningom hamnade han som säsongsjobbare på den grekiska ön Korfu. Där träffade han en tjej från Västerås. Hon ville inte flytta till England, så då fick det bli Västerås. Tjejens mamma berättade för någon på Mimer att Ian var snäll och arbetsam. Så han fick sommarjobb som fastighetsskötare.
När sommaren var slut blev Ian erbjuden fast jobb – om han skaffade körkort.

– Då skulle jag lära mig svenska och köra bil samtidigt som jag jobbade. Det var tufft. Sedan dess har det gått 27 år. En vanlig arbetsdag börjar med ett möte där alla berättar vad de ska göra under dagen – och frågar varandra om någon behöver hjälp.

– Det är ett jättebra gäng, säger Ian Pearson.

Sedan kan det bli småreparationer, prat med hyresgäster eller ett störningsärende.
– Det är olika varje dag. Det är det jag gillar med det här jobbet. Och att få hjälpa till. När jag går från lägenheten är det någon som blivit glad och säger tack.

Men den senaste tiden är det flyktingarna som fått hans engagemang att glöda lite extra. Vid flyktingströmmen förra hösten öppnades två asylboenden i Västerås. Mimers ledning uppmanade personalen att ta ledigt en dag för att besöka flyktingarna.

Alla anställda skänkte sedan sin julpeng till julklappar åt flyktingarna.

– Men jag kände att jag ville göra mer. Mimer frågade om någon ville ordna träningar ihop med fotbollsklubben.

Ian och fem andra Mimeranställda åkte upp till förläggningen, som hyste 600 asylsökande.

– Då står 40 killar där och väntar. Oj, tänkte jag, så många kan vi inte skjutsa. För fotbollsplanen ligger en bra bit bort. Men vi börjar gå. Det är kallt och jag har vinterjacka, men de går i t-shirt och flip-flops, minns Ian.

När de kom fram till planen väntade redan hundra andra asylsökande där, kvinnor, barn och äldre män. Många utan strumpor eller skor.

– Hur ska vi organisera det här, undrade jag. Men det gick. Vi delade upp dem efter åldrar, och en del ville bara titta på.

Efteråt startade Ian en insamling av begagnade fotbollsskor. De fick in 300 par som delades ut vid nästa match. Sedan blev det fler arrangemang. Bussresor för att titta på innebandy, hockey och bandy och badhusresor med kvinnor och barn. Ian ordnade säsongsbiljetter till det lokala fotbollslaget Skiljebo – och Renée sydde upp flaggor för att det skulle bli roligare att heja.

– Vi åkte till alla hemmamatcher, och fick hembakta bullar, kläder och leksaker från hyresgästerna som vi delade ut.

Men nu har asylboendet stängt och flyktingarna spridits över landet.

– Jag läste i tidningen att det skulle stänga. Det var hemskt. Plötsligt var 50 av mina fotbollskillar bara borta.

De som var kvar hörde ryktena om flytt och splittring.

– Alla var ledsna och grät. Visst, de bodde trångt och fick dålig mat, men de hade lärt sig svenska, cykla och fått kompisar här. Och har man förlorat halva familjen under flyktvägen så blir kompisar extra viktiga.

Ian hade fått extra bra kontakt med två av familjerna. Den ena familjen skulle omplaceras till Piteå, men sonen vägrade följa med. Bussen stod och väntade och pappan kunde tänka sig att lämna kvar sonen.

– Jag visste inte vilket råd jag skulle ge. Det var förfärligt. Men till sist åkte han med.

Den andra familjen lyckades bli kvar, flickans fröken kunde i sista stund ordna boende i källaren hos en släkting. Ian Pearson har flera arbetsuppgifter med integrationstema. Som Boskolan, där nyanlända får tips till exempel om hur en spis fungerar och hur man sorterar sopor. Och projektet Dela bostad, som går ut på att få privatpersoner att via Mimer hyra ut lägenheter till nyanlända, för att motverka trångboddhet. Men det känns ändå lite tomt.

– Förut var det fotboll med flyktingarna varje lördag. Jag missade till och med Manchestermatcher på tv, det hände aldrig annars.

Vilket råd skulle han då ge till andra som vill engagera sig?

– Det är bra med stöd uppifrån. Om inte ledningen sagt att vi skulle åka ut till förläggningen vet jag inte om jag hade börjat göra det här. Det behövs något som leder in, och sedan att organisationen visar uppmuntran.

Han önskar att det fanns flyktingar som åkte runt och pratar om hur de haft det.

– Så folk förstår, då är det nog fler som vill hjälpa till. För det är berättelserna som berör.