– Jag träffade 3 500 pensionärer och många kom rustade med yxa, pil och båge. De tyckte det var så dyrt! Och det var det ju. En av Sveriges högsta hyresnivåer, och jag skulle sälja det till folk som bodde i avbetalda villor. Men jag triggades av det! Jag älskar när det är så, säger hon och gnuggar handflatorna mot varandra.

Sundsvallsborna bjöds också in till ett storslaget bilbingo med ljus- och ljudshow på en av trygghetsboendets halvfärdiga fasader. Över hundra befolkade bilar trängdes på parkeringsplatsen medan bingonumren ropades ut av en lokal radiokändis.

– Det var ett hästjobb att ordna det, men vi nådde rätt målgrupp: pensionärerna! Och vi kunde måla upp en tydlig vision av trygghetsboendet.

Kate Almroth ville också visa huset inifrån. Den idén uppskattades inte av byggchefen, som påtalade säkerhetsrisker, regler och förordningar och därtill befarade förseningar i byggprocessen.

– Byggfolket blev helt tokiga på mig. De suckade när de såg mig och himlade med ögonen. Jag kände mig verkligen inte speciellt omtyckt. Och jag gick hem till min man och grät, berättar hon. Men, framhåller hon, Mitthem hade satsat 330 miljoner kronor på Norra kajen.

– Vi hade ett tydligt uthyrningsmål. Vi ville nå det. Lägenheterna kunde ju inte stå tomma.

Så hon gav inte upp. Hon ringde själv upp entreprenörerna för att få deras godkännande – och en dag rullades röda mattor ut inne i bygget för att välkomna nyfikna sjuttioplussare, med och utan rullatorer.

– Redan en timme innan våra guidade turer skulle börja var parkeringen fylld! Det var ett enormt intresse. På ett halvt dygn visade vi runt 250 personer. Jag hann inte äta och dricka på hela dagen, men det var helt grymt!

Relationerna med byggfolket förbättrades med tiden. Kate Almroth – eller bingobönan som en av dem kallade henne – hade också gripits av tanken att värva dem som ambassadörer. Hon bjöd därför in byggmedarbetarna och entreprenörerna till bullfika i den halvbyggda matsalen. Mot en av betongväggarna projicerades ett bildspel om trygghetsboendet.

– Jag ville att de skulle veta vad de byggde och vara stolta över det. Vi har ju alla ett liv och vi vill alla lämna avtryck på något sätt. Och vi har alla ett ansvar för den plats vi bor på. Man ska hitta sitt sätt att ge tillbaka.

Även på Mitthems kontor arbetades för högtryck, med intresseanmälningar och kontrakt. När alla underskrifter säkrats tog Kate Almroth med sig tandpetare med svenska flaggor och spelade upp ståtlig orkestermusik.

– Sen fick alla sitta och vifta med sina flaggor i fikarummet. Alla skrattade och det var roligt och högtidligt samtidigt. Vi hade ju slitit så hårt och äntligen kommit i mål.

Foto: Linda Backlund Sjölén/Mitthem

Inför invigningen av husen var Kate Almroth igång med ett annat projekt: lådbilsbygge med påföljande rally. Tolv åldersmixade lag med pensionärer, femteklassare och elever från byggprogrammet jobbade ihop under två dagar.

– Det var så grymt när de kom igång och började arbeta i grupper, rita och drömma. Ungdomarna, som kanske hade dåliga självbilder och tufft hemma, växte verkligen när de fick ta hand om de här kidsen.

Mitt i slamret stod hon själv och var tacksam över sitt arbete.

– Tänk att jag kunde få stå där och se på allt som hände. Att det kan bli ett så stort mervärde när företag, skola, samhälle, arbetsliv, pensionärer och föreningssektor samverkar. Så vackert det blir när man trär ihop allt det här. Och så busenkelt, egentligen!

För att beskriva sin roll har hon snickrat ett eget ord: relationsarkitekt.

– Jag kan snickra ihop folk och skapa miljöer där människor trivs. Sen händer resten av sig själv. Numera är huset inte bara fyllt av hyresgäster, utan även av umgänge och aktiviteter – gympapass, körsång, skvallerhörnor och surströmmingsfester.

Kate Almroth strålar över att gemenskapsdrömmen blivit verklighet.

– Vi dör ju av ensamhet i det här landet. Men här har de fått nya vänner och ett annat liv än de hade när de bodde i sina villor. En av kvinnorna skrev till mig att ”du hade sagt att det skulle vara himlen på jorden. Och det är det.”