Den statliga utredningen om kommunal planering för bostäder presenterade i maj betänkandet Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar med förslag till en ny bostadsförsörjningslag. Förslaget fokuserar på hushåll med svag ekonomi som har svårt att skaffa en ändamålsenlig bostad.

Utredningen föreslår att Boverket fortlöpande ska beskriva omfattningen av bostadsbristen för dessa hushåll – mätt som skillnaden mellan det bostadsutbud som finns tillgängligt för inkomstsvaga hushåll på marknaden och ett utbud som skulle ge dem en godtagbar bostad. En bostad ska för att vara godtagbar ha en viss lägsta standard, vara tillräckligt stor för hushållet och inte ligga i ett alltför perifert läge.

Boverket ska enligt förslaget kvantifiera bostadsbristen och årligen lämna ett förslag till regeringen om vilka resurser som bör anslås för kommunala insatser för dessa hushåll.

Otydligt ansvar

SABO säger i ett remissyttrande nej till den föreslagna lagen av flera skäl. Det första är att förslaget, enligt SABOs styrelse, innebär en risk att det blir otydligt var ansvaret egentligen ligger och var det kan utkrävas.

Den nuvarande bostadsförsörjningslagen tillkom för att tydliggöra det kommunala ansvaret. Utredningens förslag till en ny bostadsförsörjningslag bygger på att ansvaret delas upp på kommunerna, regionerna och staten.

– Det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen bör även fortsättningsvis framgå tydligt. Staten ska inte ta över delar av ansvaret utan i stället skapa goda förutsättningar för kommunerna att kunna ta ansvar, säger Jörgen Mark-Nielsen, utredningsansvarig på SABO.

Det är kommunerna som med sin kännedom om lokala förhållanden och närhet till invånarna har de bästa förutsättningarna att ta ansvar för bostadsförsörjningen, menar han.

Maktförskjutning till staten

Förslaget att länsstyrelserna ska sträva efter att sluta avtal med kommuner om att bidra ekonomiskt till kommunala insatser innebär en maktförskjutning från kommunerna till staten, menar SABO. Motiveringen till den föreslagna avtalsmodellen är att den skapar ”incitament för kommunerna i länet att förbereda sig noggrant, för att bli intressanta som samtalspartners” med länsstyrelserna.

– Detta uttalande framstår som en något märklig syn på relationen mellan stat och kommun, säger Jörgen Mark-Nielsen.

Grundbult försvinner

Ett annat skäl till kritiken mot förslaget är att det enligt SABO medför ett avsteg från dagens generella bostadsförsörjningsansvar, som innebär att kommunerna ska skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder.

– I utredningens förslag försvinner denna grundbult helt och ersätts med en hänvisning till det allmännas åtagande att trygga invånarnas rätt till bostad.

Det kommunala ansvaret förskjuts från att skapa ”förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder” till att fokusera på insatser för ”hushåll som inte utan samhällets stöd kommer att lösa sina bostadsbehov”.

– Förslaget att snäva in bostadsförsörjningsansvaret till att i praktiken handla om boende för inkomstsvaga hushåll gör att ansvaret blir alltför begränsat. Bostadsförsörjningen handlar om samhällsbyggande. Det behövs flera upplåtelseformer och olika slags bostäder med varierande standard i samma område och kvarter. Det ökar möjligheterna för människor med olika bakgrund och inkomster att mötas, säger Jörgen Mark-Nielsen.

Det krävs enligt SABO ett helhetsperspektiv i den kommunala planeringen som inkluderar alla i kommunen.

Risk för utpekande

Utredningen föreslår att kommunerna ska kunna förhandla med länsstyrelserna om statlig medfinansiering till särskilda insatser för svaga hushåll.

Men om fokus riktas helt mot ekonomiskt svaga hushåll finns en uppenbar risk för en utveckling mot särskilda bostäder för låginkomsttagare, ofta kallat social housing, med negativa konsekvenser både för samhället och för enskilda individer, framhåller SABO. Även utredaren själv pekar på risker för utpekande och en förstärkning av skillnader mellan vi och dom.

– Det vore olyckligt om statliga medel skulle användas för att subventionera särskilda socialbostäder. Det är mer angeläget att sådana medel används för att höja nivån på bostadsbidragen, som i stället ger inkomstsvaga hushåll bättre möjligheter att efterfråga lämpliga bostäder som de själva väljer, anser Jörgen Mark-Nielsen.

Planekonomisk modell

Utredningen anser att det i vissa kommuner behövs statligt finansiellt stöd för att åtgärda den bristsituation som föreligger.

– Förslaget bygger på en närmast planekonomisk modell där staten utifrån politiskt beslutade kriterier räknar ut hur stort behovet är och vad som behöver produceras samt anslår medel till att detta. Sedan får kommunerna tävla om att få ta del av dessa medel och förutsätts samtidigt tillskjuta egna medel. Det är svårt att se hur en sådan modell skulle kunna fungera i praktiken, säger Jörgen Mark-Nielsen.

Bakvänd beslutsgång

När det gäller statligt stöd till bostadssektorn anser SABO att det är bakvänt att börja med att besluta om de tekniska reglerna kring stöd, för att senare bestämma om stöd över huvud taget ska utgå och i så fall vad som ska stödjas.

– En mer naturlig process borde vara att ett beslut om stödets inriktning fattas i riksdagen och att regelverket bestäms i samband med det. Ett politiskt beslut om hur grupper med svag ställning på bostadsmarknaden ska stödjas och om generella åtgärder som förbättrar bostadsmarknaden behöver fattas med en bred majoritet, framhåller Jörgen Mark-Nielsen.

SABO anser att

• Gällande bostadsförsörjningslag bör behållas, men utvecklas genom förbättringar och kompletteringar
• Boverket bör få i uppdrag att årligen bedöma det långsiktiga behovet av tillskott av bostäder på nationell och länsnivå
• Regionerna bör få i uppdrag att baserat på Boverkets bedömningar göra regionala analyser och ansvara för en regional samordning som genomförs på lämpligt sätt.